På café

Jag å kamrat K var å fikade i måndags. Med våra barn. Nästan jämngamla sittande i varsin barnstol vid bordet.

Farbror vid bordet bredvid: Det där måååste vara en pojke. (han pekar på A)
K: Jo visst, det där är A. Å där sitter E.
Farbrorn: Jag visste det, så bråkig som han är.

När vi kom ut frågade K mig om jag tyckte att A varit bråkig. Det var han absolut inte, kunde vi enas om. A som är lite äldre kladdar betydligt mindre vid matning å har bättre finmotorik än cheetahn. I övrigt inga stora skillnader i deras appearance. De tappade saker. De lät lite grann. De tittade sig nyfiket omkring.

A hade på sig vit tshirt å en rutig skjorta. E hade på sig vit-ceriseprickig body. I övrigt är de ganska hårlösa bebisar båda två. Helt unika. Helt olika. Men med ganska lika beteenden.

Det spelar ingen egentlig roll vad mina eller andras ungar har på sig. Jag klär gärna cheetahn i alla möjliga färger. Mitt stora MEN gäller om omgivningen bedömer henne utifrån vad hon har på sig. Jag vill inte att hon, A eller något annat barn sätts i ett fack eller tillskrivs egenskaper beroende på vad de har på sig. Jag vet inte hur jag ska hantera det här. Att klä henne tvärtom eller "neutralt" löser ju inte några problem i längden. Å att lära en gammal hund (läs: trött inskränkt omgivning med mossiga å snäva värderingar) att sitta känns inte helt enkelt. Hur göra?