Cheetahn har sällan varit mer förtjust i nåt/nån än sin pappa. Pappa, pappa, pappa. Hon har vägrat sitta bredvid mamma. Hon har sagt sånt som "jag gillar inte mamma". Hon har krupit upp i pappas svettiga armhåla å somnat.
Det har varit lite krångligt. Å det har lett till viss irritation mellan föräldrarna emellanåt när den ena tyckt att den andra a) tagit över för mycket för husfridens skull eller b) inte ansträngt sig tillräckligt.
Vi har också tänkt att det är ju ändå bra att det inte varit tvärtom så att preggomamman behövde släpa å lyfta å bära å ta allt. Å särskilt bra om pappan å cheetahn är bästisar när nya cheetahn kommer.
Men vet ni. Cheetahn är listig som en räv. Jag tror att hon har börjat klura på nåt å insett att det är dags att teama upp med mamma. Nu är det mamma som ska sova bredvid. Mammas knä som det ska sittas i - trots att detta knä är tämligen obekvämt med en stor fotbollsmage. Å allt oftare är det mamma som ska byta blöja/välja tröja osv.
Fortsättning följer. Det skulle inte förvåna mig om vi har världens mammigaste 2,5-års-dramaqueencheetah lagom tills nya cheetahn vill maratonamma.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
Posts
Alltså jag skulle ställa in mig på extrem mammighet så slipper ni bli förvånade om det blir så. Men det behöver ju inte bli så. Jag tycker mammighet och pappighet svänger på en timme hit och dit. Ja för min E alltså. Och när jag kom hem med bebis pratade inte E med mig på två veckor. Det var också lite jobbigt. Men herregud, jag vill ju inte ge er en massa toktankar. Det jag ville säga var att allt blir bra. Det blir det.
ReplyDeleteJapp, är inställd på att det kan bli vilket som helst av ytterligheterna. Jag brukar tänka: får vi bara sova blir allt bra å ordnar sig.
DeleteÅ så vet jag ju att det inte alls är säkert att vi får sova...