Så går två veckor av en graviditet å kommer aldrig åter. Snabbt går de nu. Nya cheetahn kan faktiskt komma nu utan att det är så där på tok för tidigt. Å hen boxas å sparkas som om hen vore på väg ut genom övre delen av magen. Jag börjar känna mig otymplig. Ligger på plus 10 kilon tror jag. Håller inte så noga koll längre. Har fortfarande vissa av mina vanliga byxor men tröjor krävs oversize eller preggovarianter. Ansiktet är rundare. Folk på bussen reser sig emellanåt. Det känns rörande å gulligt, särskilt på väg till jobbet då jag bara åker två stationer å faktiskt kan stå. Studsar fortfarande ner med lätta steg för trappan vid vår tunnelbana men uppåt går det definitivt långsammare än vanligt.
Ryggen blev markant bättre efter ett naprapatbesök för ett par veckor sedan. Ska nog satsa på ytterligare ett innan semestern.
Vi har varit på förlossningsplanering å diskuterat hur det blev med cheetahn å hur det ska/kan bli nu. Det var spännande. Jag har tillförsikt å är nyfiken. Vi fick besöka förlossningen å se de olika rummen som en kan hamna i. Det kändes som ett lugnt å rofyllt ställe. Å ändå hade det redan hunnit födas åtta barn där under dygnets första 10 timmar. Coolt. Spanade förstås efter bebisar å gravida men fick inte en skymt. I materialförrådet fick vi hälsa på den här:
Hello sugklocka. Å helst goodbye. Jag hoppas att vi inte ses nåt mer. Men om det skulle bli absolut nödvändigt å personalen har gjort ALLT (well, mer än sist, typ med ultraljud om det så krävs) för att säkerställa att nya cheetahn ligger "rätt" med huvudet å bara behöver lite draghjälp på slutet, då är jag inställd på att inte trilskas (å inte få ett infall å hota med att anmäla till hsan i efterhand).
Posts
No comments:
Post a Comment