21. En grej som får mig att vilja vråla HIGH FIVE! i vardagen

Jag tjatar och gnatar - känns det som. Lär ut vett, torka händer, etikett, borsta tänder, äta upp maten, dela med sig turas om, säga tack, hjälpa till, vara en bra kompis osv osv. Jag försöker verkligen vara tålmodig, förklara, berätta hur det känns, fråga hur det känns och bekräfta. Och emellanåt känns det hopplöst, som att inget går in. På kvällarna när jag läst färdigt sagan i Ediths säng förekommer hon mitt "godnatt, sov gott" ofta med följande:

- Jag vill inte sova gott, inte vara tyst, inte krama nallen, inte vila, inte prata med kaninen, inte stanna i rummet, inte mysa...

Det är alltså alla de förslag jag brukar ge på vad hon ska hitta på när jag går ut ur rummet och hon påstår att hon inte är trött. 

Men så plötsligt. Vi går hand i hand hem från förskolan. Hon har sagt "jag VILL gå hem idag, mamma!" och inte börjat skrika efter nappen, när jag kom dit. Och så säger hon: 

- Vad ska vi göra när vi kommer hem, mamma? Mamma, vad vill DU göra när vi kommer hem?

Jag blir mållös av beundran! För nåt har gått in, nåt slags empati/medkänsla i sin enklaste form, att hon inte bara vill vill vill själv utan också kommit dit att hon undrar vad hennes mamma vill. Jag säger:

- Jag tror att jag vill laga mat åt oss först av allt.

Och E svarar:

- Bra, jag är hungrig och då kan jag stå på pallen bredvid i köket.

Wow! Jag säger wow! High five!