Den här veckan på jobbet har jag fått berätta flera gånger. För dem som märkte att jag försvann från jobbet från en dag till nästa och inte dök upp igen förrän året därpå. Och för dem som plötsligt noterar att jag har mina vanliga jeans igen. För dem som skickade blomsterbud hem till mig. För dem som tänkte på mig.
Det är okej att berätta. Oftast. Räknar med att det blir fler gånger nästa vecka när alla är tillbaka.
Det som känns svårast är att jag denna vecka fick kännedom om en ny graviditet i bekantskapskretsen och att det föddes två nya bebisar varav en som fick ett namn som är väldigt likt ett av våra favoritnamn. Jag är inte missunnsam eller så. Jag gläds med dem. Men jag är uppriktigt sagt också avundsjuk. Jag vill också ha det där. Jag vill också få vara förväntansfull. Och jag vill nån gång ytterligare få komma hem med en liten nyfödd.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
Posts
Åh, denna avundsjuka känns det som jag vet allt om. I år slutade jag följa fler på FB och Instagram än totalt tidigare för att känslan liksom åt upp mig. Skulle gärna vilja vet hur man gör för att vara lite mer mindfullness.
ReplyDelete<3 till dig. Och hoppas att du får "det där", bara lite senare än ni tänkt er egentligen.
Ja. Man känner sig varken mindful, sympatisk eller empatisk när man bara tänker på sig själv och inte förmår glädjas fullt ut med andra i dessa situationer. Men det ger väl med sig antar jag. Och antingen som blir det bebis senare eller också får jag ju nån gång ställa in mig på att det inte blir så...
Delete