Tacksamheten

Skulle vara fint att vara lite mer zen. Lite mer buddhist i allmänhet. Inte jämföra sig så mycket. Se det gröna gräset på vår egen sida staketet. Inte vara så avundsjuk.

Nej, jag önskar ingen fyra vändor på gynakuten på en vecka. Eller att stå med blod ner till vaderna i akutens entré. Man ska inte jämföra för jag vet ju inget om att gå i nån annans skor.

Men ibland när jag hört vissa sucka och beklaga sig eller sätta sina behov i första rummet de senaste veckorna jag jag tänkt: men era barn lever, de dog inte i magen.

Aldrig har jag varit så tacksam och lycklig över mina levande barn som nu. De gör att jag orkar. Att jag inte sjunker ner i deppigheten. Att jag ändå ser en mening i att planera framåt och hitta på saker.

Att få gå upp med dem fast klockan är innan sju och det är mörkt. Att få hålla dem i handen medan de somnar. Att för tusende gången få svara på frågor som "hur ser ett ä ut?". Det är ett sant privilegium att få vara med dem.