Det är som det är

Kroppen lurade mig. Lät bli att hinta om att något var fel. Lät mig ta ut en massa glädje i förskott.

Sen krasch boom bang. Mattan drogs undan under våra fötter.

Tre procent av missfallen sker efter vecka 12 sa de. Check.
En procent blöder av den där tabletten som skulle säga åt kroppen att stänga av att vara gravid. Check med bestämdhet. Kläderna jag hade på mig när vi kom till akuten en halvtimme efter att det börjat blöda fick kastas.

Blodet efteråt varade i två veckor. Ganska så exakt. Det är lite tomt efter det. Som om det var det sista av bebisen. Som om den tog ett utdraget farväl men nu är klar med det. Fast jag påminns fortfarande en månad senare om kroppens brist på blod fortfarande ibland. När jag reser mig hastigt.

Som en sorg efter någon som dör fast i ett snabbare tempo skulle jag säga. Efter en vecka fysiskt okej, inte konstant yrsel. Därefter en vecka väldig ledsamhet. Och sen med huvudet någorlunda stadigt över vattenytan. Även om jag sjunker och får kallsupar ibland.

Jag säger inte allt det här när nån frågar.

Det är som det är.
Klyschigt kanske. Men det är nog så jag oftast svarar när folk frågar "hur det är".