Fantasilös?

Ser Lars Lerin som möter Barbro Lindgren. Blir kär i dem båda. De pratar om att måla och skriva. Och jag slås av en sak jag tänkt på men inte har formulerat tidigare. 

Jag har aldrig känt nån vidare inspiration när det gäller sånt som ska uttryckas med bildspråk. När vi skulle rita i skolan sneglade jag på de andra och härmade deras val av motiv även om jag sen ritade det på mitt eget vis. Samma i slöjden. Fick vi däremot uppgiften att "rita ett hus" eller brodera enligt mönster kunde jag verkställa det utan problem. 

För ett tag sedan när jag var med på förskolan med barnen skulle de rita med kol utomhus. Jag fick också ett papper och en kolkrita i handen. Hjärnan stod helt still. Till slut kom jag mig för att rita en myra och en snigel. Klumpiga och utan finess.

Samma sak när E bad mig rita en groda för nåt år sedan. Den hon ritade själv blev betydligt mer lik nån groda som nånsin levt.

Be mig däremot skriva om något och jag tar mig an uppgiften med lust och t o m kanske ambitionen att vara stilist i nåt avseende.

Vad säger detta om mig? Skulle jag rent av vinna något på att börja måla/skulptera? Finns det andra som jag? Analysera i kommentarsfältet bitte. 

PS. Jag uppskattar verkligen andras bildkonst, hantverk osv. I synnerhet Lars och Barbros!