Kompisar

Läser att det ska starta kulturverksamhet för att få nyanlända och befintliga boende att mötas, av nåt slag i mitt kvarter. Blir glad och tycker det låter jättebra. Hinner tänka att vi borde gå dit. 

Men tänker och känner efter och konstaterar: jag orkar inte. 

Jag stod inte på centralen och delade ut förnödenheter hösten 2015. Jag har inte bjudit hem nån nyanländ familj på middag. Jag har inte engagerat mig i läxhjälp eller löprundor för nyanlända. 

Min bild av mig själv är att jag är en person som gör allt det där. Men jag har inte orkat. Jag kan helt enkelt inte comitta till att upprätthålla mer kontakter i längden och då avstår jag för att inte uppfattas som nån som gör punktinsatser för sin egen skull. 

Jag har många vänner och bekanta. Folk jag lärt känna i massor av olika sammanhang, studier, jobb, föreningar, grannar, via vänner osv. Många som jag skulle vilja träffa ofta ser jag redan ändå sällan. Och ofta tänker jag om bekanta att åh vad jag skulle vilja lära känna den här personen bättre. 

Jag får helt enkelt inte tiden att räcka till för alla de sociala kontakter jag redan har. Att då ta på mig nya känns inte görbart. Dessutom märker jag hur jag tenderar att bli mindre och mindre social med åren och värdesätter tystnad och att bara vara själv allt mer. 

Ibland när jag hör/läser om vuxna som säger att de saknar vänner känner jag mig extremt lyckligt lottad och nära på bortskämd som haft turen och lyckan att känna att jag alltid har någon att ringa.