Vår nya kompis i köket

Har letat efter en ny matberedarskål i reservdelsbutiker i hela världen. Utan resultat. Tillverkas inte längre. Hittade en finsk kvinna som för några år sedan ville sälja sina överblivna delar från samma maskin men lyckades inte hitta aktuella kontaktuppgifter. 

Så då gav vi upp. Å satte i gång efterforskningsarbetet för att kunna inskaffa en ny maskin med alla de funktioner vi behöver: degmaskin, matberedare, mixer. Solrosen ville även ha köttkvarn men jag utlovade honom att fritt få disponera hushållskontot för inköp av korvar å specialmald färs i Hötorgshallen så då kunde vi rucka på den punkten. 

Braun K3000 heter vår nya kompis i köket. Cheetahn hjälpte till att packa upp. Den gamla maskinen packade vi sen ner i lådan för att frakta till nåt slags återvinning. Sjunde maj är tydligen nästa gång vi kan lämna den till stans återvinningsbussar...å därefter tredje september. Eller typ hyra bil å åka till nåt ställe utanför stan. Inte konstigt att folk slänger saker i hushållssoporna.

Påsk-PS

PS. Cheetahn fick inget påskägg. Å absolut inget godis. Men en hel kasse reakläder från PoP.

PSS. Jag har dammsugit också. Hela lägenheten.

Påsk med team cheetah

Frukost på Marriot. Jag åt massa färsk exotisk frukt, croissanter med aprikosmarmelad, yoghurt, juice å kaffe.

Cheetahn åt tre prinskorvar, två ostskivor, en smörgås, en bit ananas, tio russin å ett stort glas mjölk.

Försökte ta en påskkärringbild. Gick sådär. 

Förra påsken var det en lite mer medgörlig cheetah som hade både fräknar å kvast.

Skärtorsdagens huvudaktivitet

Jag: Ta en bild av mig medan jag gör det här
Solrosen: Varför det?
Jag: För jag måste visa Anna, hon har ändå skrivit ett helt blogginlägg om att städa vagnar.
Solrosen: Hånade du henne då?
Jag: Nej jag tänkte mer att jag aldrig tänkt på att vagnen ska städas men att det är ju en bra idé att göra.

Annat jag, i nån oförklarlig städiver, gjort den här veckan: sorterat alla burkar i köket (samlar allt i glas för potentiella marmelader som kanske ska kokas nån gång), putsat badrumsspegeln, skurat cheetahns vita tripptrappstol, sorterat ut två kassar kläder ur min garderob å lämnat till myrorna (tant som jobbade där tittade surt på mig då jag tömde kassarna i deras insamlingskärl för att ta med mig påsarna till affären eftersom jag skulle handla...onödigt säger jag) samt sorterat i ett köksskåp för att få plats med den nya köksmaskinen!

Innergårdshäng

Snart åker utemöblerna för bloggande mammor fram. Å jag bär ner kaffekoppen, tryffeltårtan, biskvierna, lavendelskorporna.... Å kanske nån ny cool uteleksak åt cheetahn (nån som kan rekommendera nåt fett?). Undras om trådlösa nätverket når hit?
Å alltsammans är inhägnat! Våren, I love you!

Det enda som egentligen känns jobbigt två år senare...

...är när jag tänker på bemötandet i vården där i början. För jag hade ju "rätt", jag kände på mig att nåt var fel, att nåt inte stämde. Å jag är rädd att denna erfarenhet kommer att göra att jag vid en eventuell ny graviditet kommer oroa mig för att inte bli lyssnad på å få nån att prata med. Jag är inte en "det-händer-inte-mig-person", tvärtom. Så jag tänker att jag mycket väl kan få missfall igen.

Visst, jag är bara en orolig dussinpatient i raden, ett jobbigt samtal till. Men jag skulle vilja påstå att det är  felbehandling att hänvisa såna som vi till gruppinfo i pingstkyrkoanda. Vårdskador behöver inte ske med klantig skalpell. De kan vara verbala eller bero på ignorans också.

Jag jobbar själv inom ett tangerande område inom sexuell hälsa där bemötandefrågor är ständigt närvarande å i fokus för oss som arbetar nationellt. Å jag vet att landstingen lägger extremt lite pengar på att utveckla bemötandet inom mitt område. Inte ens när de får öronmärkta statsbidrag händer så mycket som vi skulle önska. Så jag gissar att det inte nödvändigtvis är bättre inom mödrahälsovården som förstås dras med massor av oroliga gravida som ringer stup i kvarten om att de råkat äta kallrökt lax eller har småfisar på tvären.

Alla tänker förstås inte som jag så det kan finnas oroliga gravida som önskar nåt helt annat. Å vårdens begränsade resurser komplicerar förstås ytterligare. Men det här är min önskelista:

- Frikostighet med tid för individuella samtal (kan vara över telefon, huvudsaken är att det finns tid att lyssna å ge råd).
- Lyssna å läs av vad just den här personen behöver. Den kanske tror sig behöva nåt annat än det som kan erbjudas men försök tillmötesgå inom rimliga ramar för att skapa förtroende. Å lägg ordentligt med tid å energi på att förklara när bedömningen är en annan (t ex vid avrådan till ultraljud - vad som händer om kvinna blir avspisad på ett trist sätt är att hon går nån annanstans eller söker privat vård).
- Saklig info, baserad på fakta å vetenskap (inte subjektivitet typ "jag har aldrig mött nån som fått listeria" eller "det går ju bra för de flesta"). Jag vill få känslan av att den vårdpersonal jag talar med kan sina grejer, är uppdaterad på de senaste forskningsrönen å absolut inte döljer nåt för mig.
- Säg till folk att sluta googla - men erbjud dem alternativ. Det måste finnas kvalitetssäkrad å bra info för vetgiriga patienter, inte för enkel å allmän utan även med de svåra å mer detaljerade frågorna.
- Ett tydligt förebyggandetänk där vi hellre förebygger än behandlar. Där rådgivning å samtal är en minst lika viktig beståndsdel som läkemedel.

Så här två år senare är det påsk igen

Det var den första april jag fick missfall för två år sedan. Osmakligt för att vara aprilskämt. Å så var det ju inget skämt heller.

Jag har kommit över det. Jag kan tänka positivt kring att jag har cheetahn å hade jag inte fått missfall hade jag ju inte fått henne. Å jag kan känna mig oerhört lyckligt lottad som blev gravid två gånger på så kort tid. Jag nästan skäms när jag jämför med alla som kämpar för att få barn utan att lyckas.

Jag blev en erfarenhet rikare å kanske i och med den mer ödmjuk inför det här med att "skaffa" barn. Men faktum kvarstår: det finns inget positivt med att få missfall å jag vill aldrig vara med om det igen eller att nån annan heller ska behöva det (well, jo, kanske nån värsta fiende...om jag hade nån sån men det har jag inte!).