Jag förtvivlar emellanåt. Och vägen tycks mig oändlig.
Diskuterade igårkväll (för hundrade gången minst, fortsätter jag har jag snart inga vänner kvar) vissa exempel i boken Bitterfittan med en god vän. Han hade iakttagit grabbiga tonårsgrabbar som utvecklade sin vuxenidentitet på badstranden genom att uttrycka sig i termer som "öhhh" och "baaahh". (Varför kallas förresten inte sånt för separatism?)Min vän menade att det knappast finns en medveten konspiration bakom, att grabbarna inte har en strategi till grund för sitt agerande.
Det tror inte jag heller, vi kunde vara överens så långt.
Jag tror på strukturer och socialisering, men också på att män måste göra betydligt mycket mer om förändring ska kunna ske på bred front.
Det är bara så sorgligt att jag faktiskt inte är hundra på att vi (som i sången) har samma mål. Jag känner mig mindre och mindre säker på att män generellt sett kan anses eftersträva jämställdhet.
Posts
vilken fin låttext. hade inte läst texten eller för den delen hört låten tidigare.
ReplyDeleteoch jag är tyvärr ämnad att hålla med. de vänner jag har som värdesätter en jämlik/jämställd relation och som lever i parförhållanden berättar skräckhistoria efter skräckhistoria. speciellt anmärkningsvärt är väl just de vardagliga småsysslor som hushållsarbete som verkar vara en ständigt pågående kamp där det i nästan alla fall i slutändan är kvinnan som drar det kortaste strået vareviga gång.. jag vet inte vad vi ska göra. förutom att vägra då som vi diskuterade i ett tidigare inlägg.. oh well. det känns mörkt..