...och gråten är Kongos när jag gråter

Jag står och inviger mitt nya rånjärn i det redan välutrustade köket i min dyra bostadsrätt när jag ser att det här programmet ska börja.

Jag gråter lite när jag läser "Killarna fick inte se flickorna i ljuset, utan bara spänna på en okänd flicka som för dem bara var neger och kropp. Efteråt tyckte de att det var ganska äckligt."

Jag undrar hur många som tänkt på mig som "bara blekrosa viting och kropp". Jag gissar noll. Av all oförrätt som drabbat mig så inte den. Inte nåt i närheten av den.

Och jag tänker att alla, män som kvinnor, som blundar för det här är djur.