Thursday, December 19, 2013

Julefrid

Förra fredagen kräktes Edith på kvällen. Och fick feber. Vi klorinstädade maniskt. Jag till och med ringde hem solrosen från hans årliga julmiddag när hon kräkts för andra gången (över mig och golvet) och jag skulle natta Sam samtidigt. Förberedde oss på magsjuka. Men inget mer hände. Bara feber som fortsatte under helgen. Och röda utslag som sandpapper uppenbarade sig plötsligt.

Så på måndagsmorgonen åkte vi till vårdcentralen. Den ligger på våning 10 på Odenplan. Tur det för vi fick tillbringa nästan tre timmar i det där väntrummet som tack och lov hade utsikt över citytunnelsbygget inklusive lyftkran. När utsikten inte lockade underhöll vi övriga väntande sjuklingar med scener såsom:

E: Pappa, jag vill att pappa ska komma.
M: Pappa jobbar. Sätt dig ner och sluta kasta din apa. Det är ingen här som vill få den på sig.
E: NEJ, pappa jobbar INTE. Jag VILL slåss.

Jag hann ståamma Sam en omgång samt hantera ett vansinnesutbrott över att en pepparkaka gick sönder.

Läkaren sa att han aldrig haft en så hektisk dag förut. Han var superbra med Edith som gjorde allt som behövdes, inklusive gapa för ett halsprov, utan minsta gnäll.

Streptokocker visade det sig. Dvs. bakterier som orsakar halsfluss och scharlakansfeber. 10 dagar penicillin på det. Dricka är ett måste. Mat är en bonus. Sa läkaren och det kör vi på. Landets samlade tandläkarkår skulle föreslå LVU om de såg hur mycket äppeljuice och glass jag serverat mitt barn den här veckan.


Hemmet ser ut som sig bör när en uttråkad treåring är hemma hela dagarna. För även om det blivit en hel del iPad-tid är Edith inte så förtjust i det i längden. Snorpapper blandas med memoryspel. 

Ett babynest dyker plötsligt upp ihop med soffkuddarna som nåt slags mur för bebisen i babygymmet. Som om han skulle kunna ta sig nånstans...

Stjärnspelet rivs och ingen orkar pilla ihop det igen.

Ingen orkar slänga de slokande amaryllisarna heller.

Nån har lagt jesusbarnet och co att sova under granen.

Efter tre dagar penicillin går det att få i sig några bett av en svindyr lussekatt.

En munsbit korv och ca tre tagliatelle slank också ner.

Och mamman har reklamerat tre piggelin som var värmeskadade och kändes som gele. GB ska skicka kompensation.

Napparna kokas. Jag har även kokt lakritskola, vaniljfudge och chokladkola. Den första blev hellyckad. Den i mitten smaskig. Den sista blev en tegelsten som förpassades direkt till soporna.

Och i ett infall av superpysslighet gjorde vi ett gäng tomtar av gamla toarullar. 

Men vi har också varit ute. Jag byggde om the beast så att Sam fick sitta fram och Edith bak.

Vi tog oss till mitt jobb där Edith kollade in mammas gosedjur herpes, syfilis och klamydia i fönstret. Jag tidrapporterade och vi fikade med mina kollegor. 

Även planschen på väggen beundrades. Inga följdfrågor på vad den föreställde tack och lov.

Även idag blev det en tur ut för lite tomtebestyr. I en halvtimme sov BÅDA barn i vagnen. Det var overkligt att bara gå och andas kall skön vinterluft och känna lugnet. Nu är vi hemma igen och har bland annat varit med om ett utbrott över dragkedjan på jackan som satt fel.

Om en dryg timme slutar solrosen jobbet och ska vara ledig i två veckor. Han kommer få det lite mer hektiskt än på jobbet. Jag räknar ner minut för minut.

4 comments:

  1. Alltså. Det här inlägget. Cirka det roligaste i världshistorien. Sån igenkänningsfaktor. När barnet är hemma. Som om tredje världskriget brutit ut.

    ReplyDelete
  2. Jag känner stressen ända ut hit över att ha stora barnet hemma sjukt. Fattar inte hur ni med fler barn gör det. Hur gör man det?

    ReplyDelete
    Replies
    1. Man går på autopilot. Serverar superdålig mat. Hinner inte äta nåt bra själv. Och sambon får sluta senast fem. (Hur folk utan sambo gör vet jag inte. Jag hade hamnat på psyket...) Men sen plötsligt känner man sig som super mom!

      Delete