Alltså, igår fyllde cheetahn 16 månader. Fyra månader sedan hon fyllde ett. Jag fattar det inte. Ska hela hennes andra år i livet gå så här snabbt? Igår tittade jag på henne å tänkte: Ska hon verkligen stanna hos oss? Får vi behålla henne? Ska hon vara kvar här? Är hon verkligen vår?
Hon är så fin. Samtidigt som jag tycker att de här fyra månaderna har gått ganska sakta. Jag antar att utomstående ser framstegen. Men jag ser mest frustrationen över att inte kunna uttrycka/förmedla sig å att hon vill så mycket mer än hon kan. Det kan kännas segt. För oss båda.
Idag var hon nära att hamna på Blocket ett tag. När hon vägrade äta gröt å hällde ut en hel mugg vatten på golvet. Å fällde barn på öppna förksolan genom att försöka dra av deras strumpor. Å skrämde en treåring i parken genom att dra i hens tröja. Å ville äta stenar på innergården. Å gnällde å drog så mycket i min klänning att skärpet gick upp å vips stod jag halvnaken i köket.
Å så tog vi nya tag å våra sista krafter å kramades å cheetahn somnade på fem minuter å jag längtar redan tills hon vaknar igen.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
Posts
Åh fina fina cheetahn. och hjälp ska alltså tiden fortsätta att gå sådär fort framöver också. tycker jag är onödigt. jag vill stanna tiden.
ReplyDeleteUndan går det, ja. Snart är det Edvin som käkar sand på innergården :-)
Delete