När lillebror kom till jorden

På kvällen den 9e började jag ana att nåt kunde vara på g. Jag pratade med min mamma i telefon vid åtta å konstaterade att det nog inte skulle bli nån bebis under helgen när hon skulle vara ledig å kunna rycka ut för cheetahvaktpass. Solrosen å jag såg klart sista avsnittet av Orange is the new black (rekommenderas btw!) å jag hade sammandragningar hela tiden. Men äsch, det hade jag väl haft förr utan att nån bebis dykt upp. De avtar väl när jag lägger mig, tänkte jag. För säkerhets skull ringde solrosen våra akutbarnvakter i stan å förvarnade om att det möjligen kunde vara dags för en barnvaktsutryckning senare på natten. Å mycket riktigt, vid fyratiden fick de komma förbi. Å mormorn satte sig på första tåget för att ta över vid lunch.

Då hade vi ringt förlossningen på en andra gång å fått klartecken på att det var dags att åka dit. Jag hade haft regelbundna värkar hela natten å nu var det fem minuter mellan ungefär. Vi tog en taxi och var framme vid förlossningen strax innan fem på morgonen.

Då var jag trött. Jättetrött. Hade ju inte sovit nåt på natten. Var orolig över hur jag skulle orka. Låg på soffan å vilade, profylaxandades å kopplade in tens så småningom. De satte en nål i handen på mig. Mätte värkar å bebisljud med CTG. Kom med filtar å värmekuddar - för ironiskt nog frös jag ordentligt för första gången denna sommar.

Väggarna må vara tjocka på ett sjukhus men tydligen inte så tjocka att vi kunde undgå en ylande födande kvinnas ljud från grannrummet. Det var vi inte upplagda för. Vi satte på radion å lät lugna favoriter överrösta. Efter ett par timmar med vila till musik var det dags för undersökning. Vilken besvikelse när den visade på ynka tre centimeter. Ytterligare ett par timmar lugn väntan, vila å andning med tens hann det bli innan det beslutades att hjälpa till så att vattnet skulle gå. Ett ultraljud gjordes för att säkerställa att bebisen låg bra med huvudet å enligt journalen visade det inte på några konstigheter.

Efter det gick det inte att ha kvar tens eftersom de också fäste en kontrollelektrod på bebisens huvud. Å eftersom värkarna plötsligt ökade markant fick jag i stället stifta bekantskap med min blivande bästis lustgasen. Vi blev oskiljaktiga å jobbade som ett superbra team. Med i teamet var förstås även solrosen som gjorde en fantastisk insats med coaching, lagom dos skämt å skratt, matning med läkerol, blåbärssoppa å saft samt ovärderlig höft- å ländryggsmassage hela förmiddagen. Jag hade varit skeptisk till solrosens önskan om att vi skulle le å ha kul under förlossningen men faktum är att det faktiskt blev en hel del av den varan mellan värkarna. Jag upprepade för mig själv som ett mantra att det faktiskt är mer vila än värk totalt sett. Å jag såg min målbild där jag, solrosen å våra två barn är på en paradisstrand framför mig. Tack vare lustgasen såg jag också emellanåt randiga å prickiga mönster å pandabjörnar. Jag till och med pratade om "när vi får nästa cheetah".

På ett par timmar var jag plötsligt nio cm öppen. Det blev mycket runtflytt i rummet. Stå en stund. Pall en stund. Pilatesboll en stund. Ligga på sidan en stund. Allt för att variera å stimulera till framåtskridande. Å voila, 10 cm!

Ont gjorde det och jobbigt var det, men någon bebis kom inte ut. Den kom helt enkelt inte ner tillräckligt. Med hjälp av de mest fantastiska barnmorskorna å sköterskorna (hann avverka ett personalbyte) testade vi alla tänkbara positioner å metoder. Kör en timme till, peppade de. Å jag körde. Emellanåt kunde jag verkligen känna hur huvudet sjönk ner en bit men aldrig tillräckligt. Jag fick krystkänslor av mig själv men de ledde ingenvart å vid varje undersökning kunde barnmorskan konstatera att nej, det är faktiskt en bit kvar.

Bebisens hjärtljud började sjunka mycket under de starka värkarna. De kallade in läkaren som gjort ultraljudet å han tog laktatprov på bebisen för att kolla att den var ok. Den var ok. 20 minuter till nu, sa de. Å jag tog i för bebis å republik. Men inget hände. Jag stod lutad över den uppfällda sängryggen å såg hjärtkurvorna på en skärm längre bort i rummet. Å jag kunde se hur personalen gestikulerade till varann om att de sjönk ibland. De konsulterade läkaren igen å sa att de kanske skulle ta ett prov till. Samtidigt märkte jag att solrosen inte längre var lika lugn, hade svårt att vara stilla bredvid mig.

Å jag började bli rädd. Jag fokuserade mina krafter till att fixa värkarna å samtidigt spana runt i rummet efter en sugklocka. Tänkte att nej, inte det, låt det inte bli som senast. Fortsätt inte tills det blir oundvikligt med klocka. Jag var trött å ledsen å sa till solrosen att om det inte händer nåt, om det inte går framåt så är det bättre att avsluta med snitt. Det faktum att de aldrig ens föreslog värkstimulerande eller liknande tydde på att värkarna var starka nog som det var. Men ändå sjönk bebisen inte ner sista biten.

Jag fick ligga på sidan ett tag. Värkarna avtog. Barnmorskan överlade med läkaren å de kom båda till sängen där vi tillsammans bestämde att okej, det räcker nu. Det går inte framåt å vi har försökt färdigt. Vi nöjer oss nu. De försäkrade att det ännu inte var nån fara för bebisen att fortsätta försöka men att de samtidigt förstod om jag ville avsluta.

När vi kom ner till operationssalen gick allt fint och smidigt (förutom att solrosen var lyckades fördröja operationen - han var så nervös att han var tvungen att springa och kissa när läkaren stod med kniven i handen). Själv kände jag mig mest lugn å stolt över min insats, att jag hade försökt allt vad jag förmådde - å förväntansfull inför att vi nu skulle få träffa bebisen.

Klockan 16.30 den 10:e Augusti kom lillebror! Han skrek direkt när han lyftes upp ur magen. Han var helt ny å alldeles underbar. Precis som Edith vägde han prick 3320 gram å var 50 cm lång. Helt perfekt - men med ett märke efter elektroden i pannan. Barnmorskan konstaterade att han uppenbarligen legat med pannan ner när den sattes. Läkaren säger att lillebror inte låg i pannbjudning när de plockade ut honom dock. Men vid något tillfälle har han gjort det. Å han har, precis som sin syster, inte kunnat ta sig ut sista biten. Vilken tur att det fanns en genväg!