Vården - när den slår alla tänkbara förväntningar

Om bemötandet i vården funkade lika fantastiskt som vid Sams födelse skulle det inte finnas mycket att klaga på. Jag är så nöjd, tacksam å överväldigad över hur allting funkade.

Först å främst. Vi hade planerat föda på ett helt annat sjukhus. Dagen innan allt satte igång fick jag ett infall å sa till solrosen att vi kanske ska ringa BB Stockholm i stället å se om det finns nån plats när det väl är dags. För där får man bo på patienthotell om allt går bra å det kan ju vara roligare än en trist sal som jag i värsta fall måste dela med nån å där solrosen inte får sova kvar. Å vi fick en plats på BB Stockholm. Trots att det är den klinik som hänvisar flest patienter nån annanstans. Att det sen inte blev nåt patienthotell utan en sal, fin som ett hotellrum, på själva avdelningen gjorde inget för vår del. Solrosen fick självklart vara kvar för att assistera mig å spädcheetahn efter snittet. Det hade han sannolikt fått oavsett var vi hamnat förstås.

Båda de personalteam vi hade under förlossningen var fantastiska. De var peppande, coachande, ödmjuka å pålästa om våra önskemål å behov. Om det gjorde nån skillnad att vi denna gång hade en förlossningsplan upprättad med en barnmorska från Karolinska kan jag bara spekulera i. Oavsett, var allt som i den bästa av världar. Varenda punkt på övre delen av den här listan uppfylldes med råge. Jag fick massor av tips för att hantera smärtan å orka fortsätta å jag kunde ta till mig dem å använda dem. Personalen coachade också solrosen å fick oss att jobba som ett team.

Så trots att jag inte sov på sisådär 40 timmar blev jag aldrig totalt utmattad eller uppgiven den här gången. Jag kunde hela tiden känna att alla gjorde sitt bästa för att vi skulle få en förlossning att vara nöjda med. Precis som jag önskade kom de med bra förslag på positioner, hjälpte mig att mobilisera min ork å kunde hjälpa mig vidare. De förstod att jag inte behövde nån mer smärtlindring än lustgas (å absolut inget värkstimulerande) - å de såg när det var dags att nöja sig.

Jag är så imponerad av det jobb barnmorskorna å sköterskorna vi mötte gör. Att ta hand om människor i en så utsatt situation, lyckas läsa av behoven å tillgodose dem. Visst är omvårdnad som fackkunskap något man kan lära sig å inte något Florence Nightingalekall som bara vissa har läggning för men det engagemang vi mötte är mer än jag hade kunnat föreställa mig att nån ska orka uppbringa en augustilördag på jobbet. Särskilt som arbetsuppgifterna innehåller en rejäl dos äckelpäckel med kroppsvätskor å intima frågor. Å särskilt som barnmorskorna med sina minst fem års utbildning i bagaget inte precis är högavlönade.

När lillebror lyftes upp ur min mage kom alla i hela operationssalen till mig å sa "grattis!" över det gröna skynket. Barnmorskan visade upp spädcheetahn för oss å sen tog hon å solrosen honom för koll av barnläkare innan jag fick honom till mig medan min mage fixades i ordning. Hela tiden satt barnmorskan bredvid å pratade med oss, berättade hur fin lillebror var å tittade till oss. Jag förstår att det är rutin å att det står i deras typ manual å att de gör det här 8-15 (enligt narkossköterskan) gånger om dan. Men det är en fantastisk rutin, en som betyder mycket för nån som mig i en utsatt situation. För dem är vi bara ett cheetahteam i mängden. Men vi kommer aldrig att glömma den dagen eller de personerna.

När vi åkte hem från BB sa barnmorskan, som checkade ut oss, med ett stort leende: välkomna tillbaka om det blir aktuellt.

Å jag log inombords. För blir det aktuellt är det precis dit jag vill återvända. Även om de betonade att det inte blir aktuellt att föda på annat sätt än med planerat snitt för min del igen. Det må vara hänt. Det är inte som jag tänkt mig. Men det blir också bra.