Jag blir så trött. Jobbigt att lämna ifrån sig en sån där liten? Skulle inte tro det va. Nu har jag jobbat i nästan tre veckor. Å det är en fröjd att gå till jobbet på morgonen. Visst, det är en fröjd att komma hem också men jag skulle verkligen inte vilja byta. Å som om det skulle vara svårare/enklare beroende på barnets ålder. Knappast. För egen del var jag redo att lämna bort cheetahn på deltid redan innan sommaren. Men det visste jag förstås inte på förhand å hade därför inte planerat för det.
Den här veckan är solrosen å cheetahn i Bohuslän. 5 dagar utan varandra. Jag saknar absolut cheetahn (å solrosen med). Det är fantastiskt mysigt att komma hem från jobbet när hon skyndar ut i hallen å möter mig. Men jag behöver den här pausen (med all respekt för alla ensamstående som inte har nån möjlighet till paus - det är förstås en inställningsfråga). Det är så skönt att få sakna, vila, jobba intensivt å ägna mig åt annat en stund. För det är ju som Hanna skriver också för mig, att av veckans 168 timmar är jag i vanliga fall med cheetahn, om inte Hannas 128, så åtminstone en rejäl del.
Ja, jag är jävligt förbannad över att det faktiskt inte ställs såna här frågor till pappor i alls samma utsträckning som till mammor. Vi är fortfarande inte jämbördiga föräldrar i omgivningens ögon. I våras när jag var i Skåne med cheetahn frågade mina föräldrar om det var skönt för solrosen med "semester". Ikväll när min mamma ringde undrade hon om jag var ensam.
Nej, jag är inte ensam. Det är förstås annorlunda att vara hemma själv men det är himla skönt!
Annat som gör mig jävligt förbannad? Ja hur gick det nu med priserna...suck, stön, bah!
Noll poäng till mig för gissningarna för fysik, kemi å litteratur. 2 poäng i medicin för rätt land å gruppsammansättning. Vad gäller fred å ekonomi så kanske nåt litet poäng om vi vill vara snälla i bedömningen. Länderna hyfsat inprickade i alla fall.
Vansinnigt fint med fredspriset till kvinnor för arbete med kvinno-/fredsfrågor förstås. Riktigt fina är de, skulle lätt kvala in som djävulskvinnor. Men samtidigt en matthet över att dessa frågor alltid drivs av kvinnor. Å över att inte ett enda av de övriga prisen gick till kvinnor. Det är bedrövligt.
Å så är jag jävligt förbannad över att en massa av min fritid går åt till att ringa/maila om felaktiga räkningar. Blä.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
Posts
Att få lite tid att längta efter varann är guld!
ReplyDeleteVerkligen! Ska ju bli så kul när de kommer hem igen!
ReplyDeleteJag längtar efter att börja jobba. Eller plugga. Eller göra i princip varsomhelst förrutom att vara hemma med barn. Jag är fylld med avund för dig/er som kan det just nu.
ReplyDeleteOch lite egentid skulle vara som en dröm.
Är du sån som äter ordentlig middag när du är själv eller faller halva vardagsstrukturen när du bara har dig själv att rå om?
Ojoj, ordentlig middag? Skulle inte tro det va. Ett paket kallrökt lax, en halv burk keso å en tomat. Eller en burk tonfisk, en avocado å en knäckemacka med ost. Ungefär så ser mina måltider ut när det bara är jag. Men det kan å andra sidan lika gärna bli en middag med god vän på finkrog också.
ReplyDeleteDet som jag tycker är lite trist är att diskussionen ofta handlar om mamman och ifall hon tycker att det är tråkigt eller kul att börja jobba - när jag tycker att det borde handla om varför pappor inte får samma frågor. Det är lite som att man är anti-feministisk om man säger att det inte var så kul att gå tillbaka till jobbet.
ReplyDeleteFör min del så tyckte jag nämligen inte att det var så kul att börja jobba, men en grund i det var att jag hade ett så bra nätverk hemma: superfin mammagrupp, en make som var hemma större delen av tiden, och kompisar som också var föräldralediga. Så jag kände att jag fick mycket vuxentid och avlastning i vardagen ändå. Det kan låta lyxigt men när folk på jobbet säger "skönt att äta lunch ifred?" så ser jag ut som ett frågetecken för jag hade alltid maken som avlastning och det var aldrig ett problem.
Då kanske det i och för sig är dubbelmoral att jag blir sur när folk frågar hur det "går hemma". Och poängterar noga att det går hur bra som helst för E och maken, det är MIG det handlar om som saknar att torsdagsfika med mammagruppen, luncha hos svägerskan, och att gå till glasstället med maken och E. Och att det är stor skillnad på att längta och att sakna. Och att det är stor skillnad beroende på vilken jobbsits man går tillbaka till.
Så himla på pricken, Jenny. Det är verkligen stor skillnad på att längta å sakna!
ReplyDelete