KIPs tisdagslista

Än så länge den här veckan har jag bar hunnit irritera mig på en sak. En person som jag möter på jobbet.

Jag är van vid att ha en hjälpsam, ödmjuk å samtidigt rak kommunikation med mina kollegor. Vi lyssnar på varandra, vi ger varandra råd, vi frågar varandra om råd, vi uppskattar att får hjälp att förbättra skrivna texter, vi hjälps åt när nån annan får för mycket att göra eller blivit sjuk, vi är personliga, ibland privata å vi gläds åt varandras framgångar.

Den här personen är motsatsen. Hjälper inte nån annan, låter andra sköta sitt jobb (med mycket utstuderade å svårfångade metoder), ställer aldrig upp när det krisar, håller sig mest för sig själv å värnar bara sin egen fråga, deltar inte i gemensamma möten/aktiviteter, intresserar sig inte för hur det går för andra, kräver att andra ska hjälpa till, har en hård ton å kör helt enkelt bara sitt eget race. Personen är allt utom kollegial å körde igår raskt å hårt över mig när jag vänligt påpekade en sak som påverkade min arbetssituation.

Det tråkigaste är att vi i våra yrkesroller skulle kunna ha stor nytta av varandra å jag är övertygad om att vi egentligen hade kunnat tjäna massa på att vara vänner/hjälpas åt.

Ibland har den här personen närmast sig mig å jag har tänkt att det kanske är jag som överreagerat tidigare. Men varje gång jag tar emot den sträckta handen har den förr eller senare dragits tillbaka. Den tycks bara vara ute efter egen vinning å roffa åt sig. Energitjuv. Utan tvekan. Funderar på om jag ska skaffa den där pop-vetenskapliga boken om såna bara för att få verktyg att hantera situationen på.

I övrigt. Regn. Fult.