Nu jobbar jag inte hel vecka igen förrän i september

Förutom en konferensvecka i Washington i juli förresten.
Första dan på deltidsföräldraledigheten innehöll inköp av ny jacka, nya sneakers, dimsumlunch på Moods, spaning på en ny köksmaskin, inramning av cheetahns första konstverk å nu en god middag med bl a en överdjävulskt god caprese.

För två år sedan - bad jag Vården söva ner mig i tolv veckor

Jag blev gravid direkt efter missfallet. Hann inte ens få mens igen. Visste att det kunde ta lång tid att få mensen åter så det tog ett tag innan vi kopplade. Vi testade en torsdag. På lördagen åt vi en planerad avsmakningsmeny med vinpaket å motiverade det med ett pragmatiskt: vi hade lika gärna kunnat testa på söndag.

Jag tror att solrosen tog hand om vårdkontakterna. Två tidiga ultraljud hos en fantastisk gynekolog som knappast hade all tid i världen men bemötte oss som om han hade det. (Ironiskt nog fick vi (eftersom jag inte hunnit få mens) inte ens en tid hos barnmorska förrän ultraljuden var gjorda å tiden säkerställd. Ultraljudspolicyn är för mig fortfarande något oklar.)

Inskrivning hos barnmorska å jag grät för att jag var så stressad av att inte veta hur det skulle gå å frågade om de kunde söva mig åtminstone till efter vecka 12. Jag hade ständigt rena trosor i handväskan å var övertygad flera gånger om dan om att det hände nåt. Å barnmorskan var sådär som jag vill att Vården ska vara å sa utan att vi ens tänkt tanken: skulle det kanske kännas lite bättre om ni får komma hit en extra gång å prata å kanske göra ett extra ultraljud precis innan solrosen ska åka på konferens två veckor i USA, så vet ni att allt är okej då i alla fall?
Vi ville ta med barnmorskan hem. Att hon frågade var det viktigaste, att hon såg vad vi behövde.

En gång kom det brunt å jag trodde att jag skulle få hjärtslag. Det fick jag inte å cheetahns hjärta fortsatte att slå.

För två år sedan - gick vi på återbesök

Vi ringde å frågade om återbesök. Vi fick en tid tre veckor senare. Jag önskade att det skulle vara doktor Aslan som tog emot men det var det inte. Läkaren var en barsk men informativ typ (till skillnad från sjuksköterskestudenten som satt med å såg ut att nästan börja gråta å sa åhhh mest hela tiden) som förstås hade ett svintråkigt jobb med att rutinkolla livmödrar.

Allt såg bra ut.

När vi var på väg ut sa läkaren att ja just det, det finns nån kurator ni kan ringa om ni vill, kolla på hemsidan.

Vi ringde aldrig. Det kändes överspelat. Jag åt ost istället.

Men jag vet en bekant som tog mod till sig å ringde i samma situation. Å fick veta att nej, du är ju inte patient eftersom du inte är gravid längre så det finns inga såna resurser för dig.

För två år sedan - kokade jag oätlig blodapelsinmarmelad

Jag minns att jag köpte hem flera kilon blodapelsiner å brände dem å sockret i en enorm gryta på solrosens gasspis. Jag minns inte om jag grät över spilld marmelad.

Veckan därpå gick jag till jobbet. Å överväldigades av hur mina kvinnliga kollegor delade med sig frikostigt av sina erfarenheter av missfall, barnlängtan, graviditeter å empati.

Nån kväll gick solrosen å jag på min favoritititalienare å drack vin å åt ost. Alltid något.

Jag hatade hur jag mådde å hatade ännu mer att jag faktiskt inte klarade av att göra nåt åt det. Jag var ett hormonellt neggomonster utan motsvarighet. Nåt slags kroppens å själens sorgeprocess som hade sin egen gång utan att jag kunde påverka.

Det där med att inte slita å slänga går ju jättebra...jättebra

Status hushållsprylar:
- Stavmixern vi köpte för ett år sedan gick sönder. Returnerad å fick pengarna tillbaka. Har inte tagit beslut om nån ny. Använder en gammal som dock ej har visp, hack å sånt där. Funkar sådär, mixar inte ens sönder kokt morot särskilt bra.

- Elvispen går att använda med visparna. Men cheetahn bröt av plasthållaren till en av degrkokarna så dem var det bara att kasta. (Fabrikantjävel: varför gjorde du inte krokarna enbart i metall precis som visparna? Va?)

- Köksmaskinen (inkluderat mixer, matberedare å degtjosan) skadad. Sannolikt av cheetahn. Eller möjligen diskmaskinen. En del på locket till matberedarskålen är avbruten. En pyttedel som förstås fyller en viktig funktion. För matberedaren går inte att använda utan den. Kul. Biten är försvunnen. Matberedaren kan inte startas. Degskålsgrejen funkar fortfarande (fast med ett superhögt ljud som indikerar att nåt är sjukt inuti så kanske skulle den ändå ge upp på sikt). Men inte mixern för den kan bara användas om matberedarskålen är på sin plats. Har försökt laga med tejp å lura maskinen att plastbiten finns där. Det gick inte. Har letat reservdelar på hela internet. Utan resultat för maskinen är för gammal.

Vi bor i en trea i stan med begränsat köksutrymme. Vi kan inte ha hur många maskiner som helst. Jag vill ha EN som fixar allt (baka, mixa, riva, hacka, blanda) helst. Kanske måste slänga köksmaskinen å köpa en ny, en värsting. Fast det bär emot att kasta nåt som ändå skulle funka om det bara fanns en extra kvadratcentimeter hårdplast. Blir det en ny får den gärna vara i titan eller nåt annat okrossbart.

Det sorgligaste är att köksmaskinen är arvegods. Från min morbrors mamma som vann den på Bingolotto på 90-talet men typ aldrig använde den för den var så nymodig. Å så fick jag den å så tog jag inte hand om den. Dumma dumma jag.

För två år sedan - trodde jag aldrig att jag skulle kunna bli glad igen

Jag är öm i magen i några dagar. Jag äter smärtstillande. Solrosen och jag spelar sällskapsspel. Vi spelar med röda och svarta spelpjäser. Blodets färg och dödens färg. Solrosen vinner nästan jämt.

Det ömma går över. Det gör inte gråten.

Solrosens bror och flickvän väntar en bebis om en månad. Den kommer inte få nån kusin i år. Två av mina barndomsvänner fick bebisar i januari, en annan vän väntar en i maj. Solrosens kompisar väntar en bebis ungefär samtidigt som liten skulle ha kommit.

Jag gläds för deras skull men inte med dem.

Jag är bara bitter. Jag tänker på de där tre första dagarna efter att vi testat när vi var glada. Vi promenerade, fikade, pratade om framtiden, skrattade. Jag vill inte längre att de inte ska ha funnits. Det finns ingen mening alls med den glädjen när det sen blev så här.

Solrosen går och jobbar när det är vardag igen. Jag har pratat med min chef om att jag stannar hemma den här veckan å hon är förstående som ingen annan. Jag läser böcker. Helst såna om folk som har det objektivt värre än jag. Helst verklighetsbaserade. Prostitution, missbruk å incest. Jag städar, plockar, gråter. Gråter över att jag inget vill, inget orkar.

Vad ska vi göra nu? Ska vi åka på den där semestern vi hade tänkt strunta i trots allt? Ska vi köpa en trea eller skita i det? Eller kan jag inte bara få ligga ner och gråta?

Eko å reko å miljö

Jag är ingen miljöentusiast. Det är bara att konstatera. Jag sopsorterar när det är enkelt att sopsortera. Jag köper inte särskilt mycket ekologisk mat (mjölk, bananer, barnmat å några grejer till förstås) utan tänker att jag vill att ALL mat för ALLA människor ska proddas okej å att lösningen inte är att rika köper ekomat medan fattiga får äta e-nummer.

Det här handlar nog mest om att jag inte känner nåt direkt genuint engagemang. Jag har svårt att motivera mig att tänka på att vi lånar jorden av våra barn...

Däremot kan jag ganska ofta låta mig inspireras av dem som brinner för den här frågan. Som Jenny, vars enkla eko ofta får mig att tänka till. Jag är inte lika bra som Jenny på att inte slita å slänga, men jag försöker. Mina fem i topp enkla eko är:

1. Bo litet å centralt å äg så lite som möjligt. Ingen onödig uppvärmning, inget behov av bil.
2. Betala bort det dåliga samvetet. Jag är med i naturskyddsföreningen å tänker att den får jobba för miljön för att den gör det bättre än jag.
3. Laga istället för att köpa nytt. Eller betala nån annan för att laga.
4. Ät närproddad å säsongsbetonad mat. Köp svenskt kött å ät inte kött varenda dag. Spara å ta tillvara. Koka soppa på en spik av det du har i kylen istället för att slänga.
5. Skippa jätteräkorna. Det är faktiskt inte ens nån uppoffring. Det är bara att göra det. Å om nån har svårt att motivera sig ur miljösynpunkt kan den tänka på att den slipper få i sig en massa shit själv.

För två år sedan - spolade vi ner liten

Jag sitter på toaletten när jag känner nåt obekant och sen hör ett svagt plums. Jag vet vad som hänt men måste titta. Och jag måste be solrosen komma och se. Så att vi båda har sett. Jag orkar inte vara den enda som sett.

Liten, så liten. Precis som på bilderna i böcker. Ändå större än jag hade trott. Liten vars hjärta inte längre slår.

Solrosen spolar och jag tror att jag ska kräkas och svimma på samma gång. Jag ligger på det uppvärmda klinkergolvet och skakar. Solrosen hämtar kudde och täcke och jag gråter. Jag gråter och allt jag vet är att jag vill inte det här. Jag visste det redan när jag läste Vårdguidens hemsida för ett par veckor sedan, att det här, det vill jag inte.

Det fortsätter göra ont i flera timmar och det kommer massor av rött. Till slut nåt som måste vara resten av det där som skulle ta hand om och hjälpa liten.

Kristi uppståndelse från de döda. Jo jag tackar jag.

För två år sedan - var långfredagen ovanligt lång

Jag fickr en broschyr med mig från gynakuten. En röd med titeln Missfall. Solrosen och jag läser den. Den säger oss inte nåt vi inte visste. Men det känns skönt att läsa, att vi faktiskt rättmätigt får läsa och känna som vi känner. Jag undrar varför vi inte fick den här broschyren på gruppmötet veckan innan. Det hade inte gjort oss mindre oroliga. Vi VAR ju oroliga med all rätt. Men det hade känts som ett erkännande av de tankar vi hade. 

Det går nästan två dagar när jag känner mig som vanligt, ledsen men inte ont. På påskafton börjar det onda. Smärtorna som gör att jag vrider mig och skriker trots tabletter. Timmar då jag ligger i soffan och solrosen klappar på mig och viskar berättelser i mitt öra. När jag dubblar tablettdosen blir jag yr och illamående men det gör inte lika ont. Vi ser tv3s alla skräpprogram på datorn. 

För två år sedan - tog det mig också hårt att Judas förrådde Jesus

Jag ringer solrosen som gråter och är på flygplatsen och inte får komma med det tidigare planet. Jag ringer pappa som säger att han kommer om en halvtimme.

Jenny och jag sitter i entrén på en soffa. Jag gråter mest. Mamma ringer upp. Pappa har ringt henne och berättat som jag önskat. Solrosen ringer igen.

En ordningsvakt talar med en kvinna en bit bort. Hon vill inte gå tillbaks till psyk. Hon är arg och upprörd. Hon säger: Det var idag som Judas förrådde Jesus och det tog mig faktiskt rätt hårt.

Det är inte utan att jag förstår henne.

Pappa hämtar oss. Vi hämtar solrosen på flygplatsen. Jag står vid fönstret för att se planet landa. Många går av innan solrosen. Jag tänker att han kanske missat det eller nått men så uppenbarar han sig plötsligt. Vi gråter. Borrar in ansiktena i varandras famnar och gråter.

Sen kommer inte solrosens väska. När alla andra kommit går vi och frågar. Väskan hade åkt med det första planet och väntar snällt på kontoret.

Solrosen säger att han inte vågar sitta långt fram för han tror att det är säkrare längre bak om planet skulle störta.

För två år sedan - pyntade jag inget påskris

Vi går in på apoteket, Jenny och jag. Jag tänker att jag måste köpa bindor. Vet inte vilken storlek som är bäst för såna här tillfällen, jag som föredrar tampong i vanliga fall. Tar på måfå tre paket. Normal, längre och längst.

- Ska du hänga dem i påskriset, eller? Så många fina färger ju! Utbrister apotekspersonalen i kassan.

Jag svarar nej. Jag är rödgråten och skakar.

Jag behåller kvittot som avslöjar personalens inloggningsnamn till kassan och mailar hennes chef senare å påpekar att arbetsplatsen skulle behöva jobba med bemötandefrågor. 

För två år sedan - hade jag inga frågor längre

Jag får komma in till läkaren nästan direkt. Jag som förberett mig på fyra timmar i korridoren. Läkaren har en stor gravidmage. Jag tänker att det måste vara psykisk terror att vara gravid och jobba på gynakuten.

Hon undersöker. Säger att hon ser det röda men inte är hundra på att det kommer uppifrån. Undersöker lite till. Säger, jo, det kommer uppifrån. Känner på magen. Jag säger aj på ett ställe.

Så ultraljudet. Jag blundar. Håller vänstra handens pek- och långfingrar hårt med högerhanden. Så håller jag alltid när jag är på såna här ställen, eller hos tandläkaren. Hon säger inget på en lång stund. Det kanske bara är sekunder men det känns som hundra år. Och tystnaden tar bort det sista lilla hopp jag hade. Jag vet att om allt varit bra och fint hade hon visat mig ultraljudsbilden på skärmen.

Hon tittar noga på alla magens håll, kanter, vinklar och vrår. Säger sen att jag kan hoppa ner och klä på mig så vi kan prata. Mina tårar rinner.

Hon säger att hon inte ser nått hjärta. Att liten finns där men inget hjärta. Dessutom borde liten ha varit större vid det här laget. Jag har inga frågor.

Jag får smärtstillande tabletter med mig ifall jag får ont senare. Ett akutnummer om jag blöder för mycket. För mycket definieras som att jag måste byta binda oftare än varje halvtimme. Jag ryser. Min journal ska skickas till Stockholm och jag får gå på återbesök där. Läkaren säger att hon hoppas att de erbjuder kurator i Stockholm.

För två år sedan - årets längsta väntetid

På gynakuten är det dan före helgdag och massor av patienter. Väntrummet är fullt. Jenny och jag får sitta i en soffa i korridoren precis utanför provtagningstoaletten. Vi hör och ser mer än vi vill.

Men det är återigen världens finaste personal. Jag berättar att vi redan varit hos doktor Aslan som sa att allt såg bra ut men att nu är det nåt som är annorlunda. Sjuksköterskan säger att de har årets längsta väntetid men att de ska ta hand om mig. De ska kolla allting, undersöka, göra ultraljud.

Jag får lämna blodprov och kissprov. Sen får jag vänta.

Jag går ut i hisshallen för att ringa solrosen och uppdatera honom. Sen ringer jag pappa för att berätta att Jenny och jag inte tog tåget som tänkt. Att vi är på sjukhuset och gärna blir hämtade här sen. Att pappa skulle bli morfar och att vi tänkt berätta det ikväll när solrosen kommit men att nu vet vi inte. Jag berättar om det bruna och det röda. Å jag gråter i en hisshall.

Ring när du vet mer, säger pappa. Ge solrosen numren till mig och lillebror så hämtar vi vid flyget om du är kvar på sjukhuset.

För två år sedan - kom det rött

På skärtorsdagen fikar jag med Jenny på stan. När jag går på toaletten är det massa brunt och rött i trosan. Massa.

Jag berättar om allt för Jenny där på cafeet. Hon får den glada nyheten, den dåliga nyheten, min oro och tårar. Jag säger att jag vill gå till gynakuten på sjukhuset som bara ligger en liten bit bort och att jag vill ringa till solrosen.

Solrosen sitter och äter lunch i en annan stad och säger att han ska se om han kommer med ett tidigare plan. 

För två år sedan - blev det påsk

Jag åker till mina föräldrar på onsdagen efter jobbet. Solrosen ska komma på skärtorsdagskvällen och vi ska berätta för mina föräldrar. På påskafton ska vi åka till solrosens familj och berätta för dem.

Solrosen å jag pratar med varann på onsdagen när jag är på tåget. Han frågar hur jag mår och jag säger sådär. Det är så enerverande att det bruna inte ger med sig. Det har trots allt gått över två veckor nu. Samtidigt har vi ju sett det lilla hjärtat och läst på Internet att det är mycket ovanligt att missfall konstateras efter att ultraljud visat slående hjärtan. Det - och doktor Aslan- talar faktiskt för att allt ska gå bra. 

Rekommenderas

Lyssna på det här. Som en påminnelse om att barn aldrig är nåt vi skaffar.

När vi väntade på cheetahn ville jag inte göra de där testerna, KUB å fostervatten. Sånt som skulle ge info om ifall bebisen inte skulle vara "som vanligt". Nej tack sa jag. Vi tar väl hand om cheetahn oavsett vem hon är tänkte jag.

Mer än så kan jag nog inte relatera för egen del.

Sånt jag tänker på dock: vill/vågar de skaffa fler barn efter att ha gått igenom det där? Eller är de precis som jag tacksamma å tänker att det egentligen räcker alldeles utmärkt som det är med de fantastiska barn vi har?

Har du inte heller rumsvarmt smör redo?

Om det står att du ska använda mjukt smör i ett recept å du inte har nåt, gör då så här. Klä på dig själv. Klä på din ettåring. Bär ettåringen de max 500 m till shellmacken. Hämta å betala smör medan ettåringen river ner halstabletter å chokladkakor som om det inte fanns nån morgondag. Släpa ut ettåringen fastän den vill gå själv å bär den bort till trottoaren bortom alla tankande bilar. Stå där i korsningen å frys i snålblåsten med smöret i fickan medan ettåringen inte kan slita sig från ett fönster i lagom ettåringshöjd. Bär till slut den trilskande ettåringen över övergångsstället. Låt ettåringen promenera hem i sin takt - inkluderat det märkliga beteendet att känna på å smaka på diverse husfasader mot vilka det sannolikt har kissats en hel del i sina dar. När ni väl når hemmet igen kommer ettåringen bli så arg för att ni ska gå in att den måste bäras å släpas in under högljudda protester. Men smöret är lagom mjukt att baka småkakor med när ni väl fått av er kläderna.

Älskling, hjärtat, ta hand om dig nu

Det är sånt här jag får betalt för att motarbeta i olika former på dagarna. Sällan med revolution, oftare med byråkrati.

Så där ser inte ett bra bemötande ut. Å det ska inte vara såna skillnader beroende på var du bor. I princip varje år tjatar vi på landstingen om vikten av att hivtest erbjuds med stor frikostighet till alla som önskar.

Jag skulle även vilja se det här projektet ske i hela landet. När inte ens alla mottagningar i Stockholm lyckas provta korrekt å ge rätt råd undrar jag verkligen hur det ser ut i Nässjö å Sorsele.

DET KOMMER INTE ALLTID ATT VARA SÅ HÄR

Den här segdragna mindfulnessövningen som cheetahn har dragit in mig i senaste veckan alltså. Jag är inte jätteförtjust. Hon som oftast somnat lätt som en plätt måste nu nattas i typ en timme. Eller så måste kvinna lägga sig bredvid henne i storsängen å låta henne somna nära, då går det snabbt. Men det vill jag helst inte vänja henne vid så vi tar bara till det i nödfall/när vi inte orkar nåt annat.

Förra veckan när vi var i Skåne lade jag mig samtidigt som cheetahn å kunde åtminstone tända lampan å läsa när hon väl hade somnat. Men tillbaka hemma känner jag att jag helst skulle vilja få ut nåt mer av mina kvällar. Har nån ambition om att t ex springa en runda ett par kvällar i veckan nu när det blir vår. Å det kan ju vara kul att hänga med solrosen. Så där sitter jag i mörkret i cheetahrummet å pratar lugnande å gömmer min iphone bakom en kudde medan cheetahn röjer runt i sin säng. Eller så sitter jag på golvet med en arm inne i spjälsängen för att cheetahn vrålar. Å så tar  bloggarna i readern slut. Å wordfeudmotspelarna hinner inte med. Å jag profylaxandas å tänker att också detta kommer ändras. Det är nåt övergående. Jag ska bara härda ut den här fasen.

Å så somnar cheetahn äntligen å jag kommer ut ur rummet å ska ha ut nåt av den där kvällen å jag är så trött att jag bara vill gå å lägga mig å läsa.



PS. Nej, det är inte bara jag som nattar cheetahn. Solrosen gör det också. Men jag gör det definitivt oftare. Motiverat med att han ju hänger med henne hela dagarna just nu. Å förra veckan var han dessutom bortrest. Ska bli intressant att se om vi ändrar mönstret när vi delvis byter roller om ett par veckor.

För två år sedan - vågade vi hoppas

Så tar vi hand om varandra och tar det lugnt. Vi är inte lika rädda för det bruna längre. Vi tror på att det inte är nåt farligt och vi tänker på att vi har sett liten. I en bok som vi fick från mbt-barnmorskan läser vi om hur mycket liten ska växa de närmaste veckorna. Vi vågar berätta för våra närmaste vänner och planerar hur vi ska berätta för våra föräldrar under påsken då vi ska på turné till dem.

Eftersom jag fått så dåliga vibbar av Vården beslutar vi att inte gå tillbaks till samma ställe utan att göra ett försök att få en tid hos Vården på den mottagning som vi först önskade. Jag ringer dit och det går bra. Vi får en tid första vardagen efter påsk.

För två år sedan - fick vi träffa en vård som vi gillade

På kvällen efter gruppmötet ringer vi gynakuten. Klart ni ska komma hit, säger de, sådär som du beskriver ska kvinna inte blöda. Brunt är vanligt men sådär kan vara tecken på att nåt faktiskt inte är okej. Klart ni är oroliga. Det här ska vi kolla upp. Tyvärr kommer ni att få vänta en stund men vi ska hjälpa er.

Vi älskar gynakuten direkt. Det måste vara där som de finaste människorna i Vården finns. Visst är det lång väntetid. Och visst äter växlingsautomaten i väntrummet upp min hundralapp. Å visst känner vi emellanåt at alla de där som får komma in före oss verkar riktigt riktigt sjuka å att oss borde de väl kunnat hantera på MVC. Men bemötandet av undersköterskan som sticker mig i fingret är så fint att vi vill gråta båda två. Å typ ta med henne hem.

Fyra timmar senare får vi träffa doktorn. I efterhand frågar jag solrosen om det var Malin hon hette. Nej, säger han, hon hette nåt konstigt, typ Aslan. Vi skrattar. Och minns henne som Aslan, det snälla lejonet i Narnia.

Doktor Aslan undersöker och gör ultraljud. Hon visar oss på skärmen. En liten liten. 14-15 mm lång. Med ett hjärta som slår. Vecka 7+6 och allt ser fint ut. Det bruna tycks inte ha påverkat liten och hon ser inget onormalt. Jag tror på den här graviditeten, säger hon. Hon ber oss ta hand om varandra och ta det lugnt.

Solrosen och jag svävar som på moln hem från gynakuten, världens snällaste plats med doktor Aslan som tror på den här graviditeten. Nu vågar vi också tro å lägga ner oron oavsett det bruna. Vi vågar tala om framtiden med en liten. Jag somnar leende tätt intill solrosen efter att han sagt: jag tar hand om dig och du tar hand om liten.

Två år senare - skulle jag säga felbehandling

Den där initiala känslan av "övergrepp" känns förstås annorlunda i efterhand. Idag skulle jag säga felbehandling.

Om Vården missar min lunginflammation eller ger mig hjärtmedicin när jag hade njursten, då är det ett solklart fel som inte ifrågasätts. Men vården ska ju utöver de rent medicinska bitarna också stå för adekvat bedömning och behovsanpassad rådgivning. Jag vill påstå att när jag ringde å dubbelkollade om vi verkligen skulle gå på gruppmöte å att det fortfarande kom brunt efter mer än en vecka, då skulle Vården, utifrån kunskapen om vad gruppmötena behandlar, sagt: nej, det ska ni nog inte. Oavsett om de inte hade nåt bättre att erbjuda.

För två år sedan - önskar jag att jag hade rest mig å gått

När jag i efterhand ska beskriva min upplevelse av gruppmötet kommer jag bara på en liknelse. Jag vet att det rent objektivt är en grov överdrift och en orättvis jämförelse. Jag har ju faktiskt aldrig blivit utsatt för nåt som kan kallas övergrepp i fysisk bemärkelse så vad vet jag egentligen. Men min upplevelse då är att det var just ett övergrepp som begicks i 90 minuter. Barnmorskan försökte få mig att blotta mig inför andra och sen proppa mig full med något jag varken ville eller kunde ta emot. Må så vara att det kallades information. Men mina behov togs ingen hänsyn till. Kanske borde jag ha rest mig och gått därifrån. Jag kunde ju ha gjort det och sluppit vara kvar i situationen.

Men jag hoppades så innerligt nånstans att mbt-barnmorskan skulle titta i pappren vi lämnat in - där vi skrivit om blodtrycket och det bruna och allt annat - och kanske prata med oss efteråt. Eller att hon skulle se att jag var ledsen och orolig och ringa oss i efterhand. Jag kan tycka att det är Vårdens uppgift att vara duktig på att scanna av behoven men jag gissar att Vården varken kan eller har tid/råd/lust/ork. Herregud - vad väntade jag mig egentligen, mbt-barnmorskan hade ju fyra barn att servera kvällsmat till.

En kvart i livet

Solrosen lämnade över cheetahn i vagnen till mig på stan igår. Han drog till Dubai med jobbet. Jag åkte hem från mitt möte. Hade huvudvärk å prick en kvart på mig. Skulle packa klart lite. Rationaliserade bort avklädning å skor. Kissade med öppen badrumsdörr. Cheetahn snubblade på skor å overall i hallen. Slog pannan. Jag skyndade å tröstade. Packade med henne på armen (bra att jag hade förberett lista på vad som skulle ner i väskan så jag slapp tänka i alla fall). Telefonen ringde. Hann inte svara innan det okända numret lade på. Fortsatte packa. Telefonen ringde igen å jag hann inte svara igen. Tryckte ner cheetahn i paraplyvagnen å krånglade ut den å väskan i trapphuset. Gick in för sista översyn. Såg en kruka basilika på bänken. Slet åt mig den å tryckte ner den i grannens tidningshållare. Hoppades att de gillar basilika lika mycket som jag å inte skulle tro att nån galning försökte förgifta dem med skum växt utan avsändare. Hann liksom inte ens ringa på. Telefonen ringde igen. Hann inte svara. Skyndade ner till taxin (som var den som ringt förstås). Å såg att cheetahns nos också skadats å det var lite blod. Kände mig dålig.

Åkte till Bromma. Cheetahn höll på att riva ner massa godis på taxfree, provkörde rullstolar å vrålade som om hon blev mishandlad när jag spände fast henne i vagnen. Hon vrålade också så fort hon behövde vara fastspänd på flyget.

Å nu är vi i Skåne. Å cheetahn å hennes morfar är ute å klappar katter å kalvar å åker skrinda. Jag har jobbat lite å bakat schackrutor.

Är rädd att jag kan ha lämnat kvar en äcklig soppåse i köket där hemma. Blä vad den kommer lukta på lördag.

För två år sedan - började jag tvivla på Vården

Under de 90 minuterna gruppinformation nämns missfall en gång. Det är ju sååå ovanligt, säger mbt-barnmorskan. Hon med fyra barn.

Mbt-barnmorskan berättar om alla tester som tas på gravida. Vissa som alla ska göra och vissa som är valfria. Läskiga tester som kan orsaka missfall (som ju är såååå ovanligt). Hon säger uppfostrande att hivtest är viktigt. För det handlar ju faktiskt om mer än en själv. Det är ju även vårdpersonal som kan riskera att smittas vid förlossningen med allt blod, säger hon.

Det kanske är min yrkesbakgrund och mitt arbetsområde som gör att jag vet allt om hur hiv smittar - och inte smittar. Kanske är det därför jag förundras så över att mbt-barnmorskan inte nämner förhindrande av mor-till-barn-smitta som förstås är den huvudsakliga anledningen till testning. Men sen lyssnar jag inte mer. Varför ska jag tro på det hon säger om andra frågor när hon visar okunnighet om sånt jag känner till?

För två år sedan - fick vi träffa Vården

Solrosen å jag går på 90 minuters info i grupp en tisdagseftermiddag. Det har kommit brunt i mina trosor i nio dagar. När vi går dit säger jag till solrosen att jag inte känner för att tala inför gruppen. För jag känner dem inte, de är inte mina kompisar och jag är inte på så gott humör.

Barnmorskan som hälsar välkommen har mbt-sandaler, denimtights och linneklänning. Hon säger att det är lika roligt att träffa blivande föräldrar varje gång och att hon själv är lycklig mamma till fyra barn. Hon säger att vi ska börja med en presentationsrunda. Det flimrar framför mina ögon. Vi sitter i slutet av cirkeln. Solrosen sitter innan mig. Han talar till min stora lättnad för oss båda och jag slipper säga något. I de andra paren är det bara kvinnorna som talar.

När rundan är avklarad ropar mbt-barnmorskan rakt ut som på ett frikyrkomöte: hur mår ni då?!?

Den blivande pappan närmast henne svarar direkt att han mår bara fint. Han skrattar själv ganska länge åt sin underfundighet.

Sen ska vi prata i smågrupper. Vi ska berätta för varann hur vi mår och skriva frågor till barnmorskan. Jag mår illa. Inte graviditetsilla, det har jag aldrig gjort. Bara illa.

En kvinna börjar med att beskriva sina magproblem och delar frikostigt med sig av detaljer från privatlivet. En annan berättar om sitt morgonillamående och de blivande fäderna ojar om hur jobbigt det är att inte kunna dela erfarenheterna eller göra något. Jag tänker: diska, städa, tvätta, laga mat, massera tassar är bra saker att göra. Men så tittar de på mig som om de väntade sig att jag skulle ha krämpor att frossa i. Jag säger kort att jag mår fint. För jag vill inte berätta om brunt för dem. De är inte mina kompisar. Jag känner inte dem. Jag vill prata med Vården.

De andra ser avundsvärt på mig. Sen ska vi skriva frågor på postitlappar. Jag engagerar mig inte. De andra skriver frågor. Är det farligt att flyga? Är det farligt att måla naglarna? Är det farligt att sola solarium?

Jag vill ställa frågor om brunt. Och om missfall.

För två år sedan - ringde vi till en annan Vård

Dagen därpå kommer det lite rött med det bruna i trosan. Jag googlar gynakuten. Det står  att ibland kommer bara ett par droppar blod vid missfall. Det står att den som kommer till gynakuten och diagnostiseras med pågående missfall skickas hem.

Nej, så står det inte. Det står ordagrant: om man på sjukhuset kan konstatera att missfallet pågår, är det vanliga att du får åka hem och vänta ut missfallet hemma. Smärtorna ökar efterhand och blödningarna fortsätter. Det kan vara skönt att ligga och vila tills det är över. Fostret kommer ut när det är dags och då kan du gå på toaletten.

Jag tänker att jag hellre skulle vilja att kvinna konstaterade en sån situation för min del. Och jag tänker nej, nej, nej. Dit åker jag inte. Över min – och litens – döda kropp att jag blir hemskickad i väntan på smärtan, blodet och döden. För att vänta på att GÅ PÅ TOALETTEN. Nej, nej, nej.

Men värre, ett än större hån, än toalettskrämselpropagandan är det som står sen:

Om du känner dig osäker, prata med vårdpersonalen så att du får det stöd du behöver.

Jag tänker att gynakutens hemsida snarast avskräcker vårdsökande än erbjuder sina tjänster, sin Vård.

---

Efter en vecka med nåt brunt i trosan varje dag gråter jag mot solrosens axel så att han blir alldeles blöt. Kudden också. Och näsan snorar. Solrosen tröstar, klappar, säger att vi ska ju dit om två dagar men vi kan ringa om jag vill. Men jag vill inte ringa Vården. Jag vågar inte. Jag orkar inte. Jag orkar inte höra en gång till över telefon att allt jag är orolig över är JÄTTEVANLIGT. Och jag orkar inte knappa in nummer och bli uppringd en gång till på arbetstid. Imorgon ska jag sitta i ett mötesrum hela dagen och jag kan varken prata om brunt där eller i en korridor på konferensanläggningen.

En erfarenhet jag hade klarat mig utan

Två teammedlemnar flunsasjuka. En teammedlem pigg å glad å uttråkad. Gissa vem som är vem...

Barnskor

Det där med dyra barnskor som jag nämnde här. Det var alltså ett par förra vårens modell av mörkröda kavatskor med kardborrband i läder. Inte slitna sulor, lite skav framme å på sulans ovankant, ser ut som nya inuti. 179 kr, känns värt det men egentligen inte ens billigt.

En del av mig tycker att skor som är svensktillverkade å av bra material å hållbara kan få kosta en del. Men samtidigt, 649 kr för ett par nya - det är mycket mer än jag betalar för skor till mig själv som jag inte vet ska hålla länge. Vinterstövlar å kängor brukar jag oftast köpa på Knulp vilket knappast är gratis men då kan jag å andra sidan ha dem i flera år. Mina vinter-clarks-curlingkängor köptes för över tio år sedan. Dragkedjan gick sönder förra veckan å jag ska kolla om den går att laga inför nästa vinter. Enklare skor, tygskor för vår å sommar, sandaler å liknande betalar jag sällan mer än 500 kr för, å gärna mindre förstås å även då kan jag oftast ha dem mer än en säsong.

Barnskor går ju bara att ha en säsong för åtminstone cheetahns tassar växer så det knakar. Jag undrar hur mkt det faktiskt kostar att tillverka fina kavatskor å hur mkt som är ren vinst. Å vad är skillnaden om jag köper barnskor på typ H&M? Inte äkta läder å päls å så förstås. Men är de ok för tassarna ens? Kanske egentligen precis lika bra för 79 spänn...vad vet jag?

Å hur ska kvinna tänka om ett tag när det känns tveksamt att köpa begagnat med tanke på att de blir ingångna, snedgångna, snedslitna sulor osv. Än så länge är det lugnt med tanke på begränsad användning å slitage men om ett par år kanske det är annorlunda. Tänker att Anna, Linda å Jenny kommer ha bra synpunkter på sånt här utifrån både eko-slit-å-släng-tänkande å erfarenhet av fler/äldre kids! Å vill även veta hur andra tänker förstås!

MVH
Hon som älskar Sverker i Plus

Flunsa trots vaccin?

Verkar det som att jag har fått. Kollegan skickade hem mig från jobbet efter tre timmar igår. Sen sov jag. Å hade frossa, ont i lederna, ont i halsen, ont i magen å ingen aptit. Det sista är närmast att betrakta som en fördel med tanke på att jag ätit som inför ett smärre Vasalopp trots obefintlig träning den senaste veckan. Mår aningen bättre idag men fortfarande rätt krasslig.

Jag ägnar mig således åt:
- sömn
- sträckkolla på avsnitten av 30 grader i februari på svtplay
- äta frukost under filt i soffan å störa mig på Malou von Siewers på morgontvn
- kolla barnkläder på Tradera (köpt vårskor åt cheetahn för 179 kr, nypris 649 => mkt nöjd)
- skriva på en jobbtext inklusive göra fina sammanställningar i excel

Stackars mig. Cheetahn å solrosen är på nåt slags specialfinvisning av nya Lillskansen.

För två år sedan - googlade jag en massa vårdrelaterat

Jävlar vad jag googlar. Min dator kollapsar nästan av sökkombinationer av ord som brun blod gravid i olika varianter. Jag läser allt jag kommer över. Det är tydligen väldigt vanligt med brunt. Och så länge det inte är rött behöver inte Vården kontaktas. Om det inte blir bestående förstås. Då ska Vården kontaktas.

Fast brunt kan förstås vara tecken på missfall. MISSFALL.

Jag tänker att det ju faktiskt inte är alla små som ens blir av så här tidigt och jag får en klump i halsen. Men jag ska inte gråta över det här tänker jag. För några dagar sedan hade jag ju inte en tanke på att det här ens var möjligt.

Jag googlar missfall som besatt och funderar på hur lång tid ”bestående” innebär.

Efter två dagar med brunt i trosan ringer jag Vården där vi fått en tid för gruppmöte. Det blir en ny vända med knappa in ditt nummer, vi ringer upp dig och jag är glad över att jag jobbar hemma denna morgon innan ett möte på stan på förmiddagen. 

Vården ringer upp. Jag berättar om det bruna och att jag är lite orolig. Berättar sånt som att jag faktiskt haft högt blodtryck tidigare, äter astma- och allergimedicin, precis varit i Thailand, tagit resevaccin osv. och säger att jag gärna skulle kolla upp om allt är okej med liten. Vården säger att brunt är väldigt vanligt och att det inte är bra att göra för många ultraljud för att de inte vet hur det påverkar små. Jag har inget att säga emot. Vården bör väl ändå veta bättre än jag som aldrig förut varit gravid.

För två år sedan - ringde vi till en annan Vård

Men jag tänker på en annan mer centralt belägen Vård som jag faktiskt fått rekommenderad av en kollega en gång. Jag ringer dit och det blir knappa in ditt nummer och vi ringer upp dig-köret.

Vården ringer upp. Jodå, vi är välkomna men de jobbar annorlunda. Först en 90-minuters info i grupp. Sen individuellt möte. Vi kan få komma på gruppmöte redan nästa vecka om vi vill. Enskilda mötet blir om 4 veckor. Jag är lite utmattad av allt ringande och säger okej. Vi ska fylla i en skriftlig hälsodeklaration och ta med till gruppmötet.

Samma eftermiddag är det brunt i min trosa.

För två år sedan - ringde vi vården igen

Så jag ringer Vården jag var på en gång för längesen. Inte för att jag blev bra bemött* egentligen men för att jag börjar bli lite otålig, inte vill ägna min arbetstid åt att leta Vård utan bara vill få tag i nåt ställe hyfsat centralt. Där kommer jag fram till en levande person och dit är vi välkomna. Om 5 veckor. Det tycker jag verkar väldigt länge. Och Vården håller med om att vi borde få en tid tidigare baserat på veckorna. Vi kan ringa systermottagningarna på andra sidan stan isåfall säger de.

* Jag var där för att kolla blodtrycket och få ppillerrecept. Vården stirrade in i skärmen vid sin dator och suckade mest hela tiden.

- Och du har inte haft högt blodtryck?

- Jo faktiskt.

- Men pillren du äter funkar?

- Nja, jag vet inte riktigt. Jag vet inte hur de SKA funka. Jag får ju lite märkliga blödningar. Men jag fick ju konstig huvudvärk av den andra varianten så…

Suck.

- Ja du väljer ju själv.

- Jo, jag tänkte att det kanske finns för och nackdelar med olika sorter och vissa som oftare ger biverkningar än andra.

Suck. Knapp, knapp.

- Ja du kan ju alltid testa de här andra, yada yada, men du väljer själv som sagt. Suck suck. Men du är fullt frisk?

- Njae, jag har astma. Och så allergi. Pälsdjur och så ägg, nötter, mandel.

Å så ställde Vården sin enda öppna fråga under mitt besök:

- Är det nåt du tål egentligen?

Jag fick två recept. Så jag kunde välja själv. När jag kom ut på gatan kom jag på att jag ju velat testa hiv/STI. Men Vården erbjöd inte det. Och jag vågade inte fråga.

För två år sedan - ringde vi vården

På måndagen ringer jag Vården där jag tidigare varit och träffat en superbra barnmorska. Naturligtvis kommer jag inte direkt fram till någon som talar med mig. Jag får knappa in mitt jobbtelefonnummer och den automatiska Vårdtelefonen säger Vi ring-er upp dig klo-ckan el-va.

Jag håller mig på mitt kontor och vakar över telefonen som en hök hela förmiddagen.

Fem i elva ringer Vården. Jag berättar att vi testat positivt. Vården frågar om vi är glada eller ledsna. Jag säger att vi nog får betrakta oss som förvånade men glada. Vad kul säger Vården. Då kan vi inte hjälpa er här. Ni får ringa nån annan Vård. Här sysslar vi bara med preventivmedel och aborter.

För två år sedan - kom jag hem från Thailand

Jag köper test på torsdagen. Tvåpack ifall det skulle krångla. Vi gör första testet sent på torsdagskvällen. Jag kissar i en plastmugg. Solrosen doppar stickan. Vi räknar ettusenett ettusentvå ettusentre ettusenfyra ettusenfem. Jag borstar tänderna. Solrosen tittar på testet. Jag frågar hur det går. Han säger att han inte fattar hur det ska se ut. Vi vänder och vrider på stickan tillsammans. Jämför med den otydliga bilden på bipacksedeln. Vrider. Snurrar. Tittar på bilden på kartongen. Tittar på varandra. Ser du vad jag ser?

Jag frågar, vad ska vi ta oss till? Hur blir det med tjejvasan nästa februari?

Solrosen suckar och säger oj. Håller händerna för ansiktet. Ler.

Vi googlar beräkna vecka och beräknar till nästan sju.

Vi ler och vi kramas. Vi säger vad ska vi ta oss till med en liten? Vi säger att vi får väl köpa en trea. Vi säger att vi sover nu och gör det andra testet imorgon bitti för säkerhets skull. Och är det en liten får vi väl ta hand om den. Dessutom, säger vi, är det många små som inte ens blir av så här tidigt.

Testet nästa morgon visar lika gravid. De kommande tre dagarna hinner vi prata och kramas och pussas och prata och googla. Jävlar vad vi googlar. Vi läser att det är läge att ringa Vården och säger att det får vi göra på måndag. 

För två år sedan

För ett år sedan hade vi haft cheetahn i en månad. För två år sedan var jag i Thailand på semester med mamsen å Jenny. Sen kom jag hem. Jag bloggade inte mycket alls då. Men jag skrev en del som jag hittade i ett dokument för ett tag sedan. Jag publicerar det nu. Lite i taget.

Å så har världen på riktigt blivit ett bättre ställe att leva på

Tro det eller ej. Men ibland är jag faktiskt inte det minsta förbannad. 

Den här veckan har jag varit lite nere. På grund av det här. Å på grund av att det känts som att cheetahn inte gillar mig längre. En extremt pappig sådan kom hem från Bohuslän i måndags. Jag hade fått det pissiga beskedet å ville kramas. Cheetahn - ville krama pappa. När jag närmade mig henne klängde hon som en apa på solrosen å hon kastade sig ifrån min famn när jag höll i henne. Så var det ända till idag då det blev lite bättre i morse å hon faktiskt vågade vara ensam med mig i ett rum igen. Jag tog möjligheten å jobbade hemma delar av dan så att hon skulle ha mig i närheten. Å så ikväll skulle solrosen iväg på middag å jag var faktiskt lite orolig över att cheetahn skulle bli ledsen. 

Men vilken kväll vi fick alltså.

Först gick vi å handlade. Cheetahn i ny vårjacka å snusnäsduk. När vi kom hem fick hon gröt. Hon åt upp alltsammans utan att kladda å drack fint ur mugg själv. Sen var hon superglad när vi bytte blöja å dressade om till pyjamas. Mormor å morfar ringde på Skype. Cheetahn klappade händer, visade upp nya jackan, skrattade å stajlade. Hon satt i mitt knä å vände munnen mot min för att pussas. 

När vi sagt hejdå förberedde jag en mjölkflaska. Sen satte vi oss i soffan å läste Max napp. Cheetahn mös i mitt knä. När boken var slut hoppade hon sonika ner på golvet, gick in i sitt rum å försökte klättra upp över kanten på spjälsängen. Nattningen tog fem minuter. 

Sen har jag ätit tomat-mozzarellasallad å Marabou saltlakrits å kollat på Mästerkocken på tv4-play. Tänk att det kan vara så här enkelt ibland å att jag har en så fin cheetah (som nog gillar mig rätt mycket fast jag jobbade å drog iväg till Tjejvasan i fem dagar utan henne förra veckan). Å tänk så fint det är att hon är så förtjust i sin fina fina pappa å att han är så förtjust i henne att han säger att varje dag med henne är ett privilegium. Vi har det bra vi. Å allt fler får det allt bättre.