Jag blev gravid direkt efter missfallet. Hann inte ens få mens igen. Visste att det kunde ta lång tid att få mensen åter så det tog ett tag innan vi kopplade. Vi testade en torsdag. På lördagen åt vi en planerad avsmakningsmeny med vinpaket å motiverade det med ett pragmatiskt: vi hade lika gärna kunnat testa på söndag.
Jag tror att solrosen tog hand om vårdkontakterna. Två tidiga ultraljud hos en fantastisk gynekolog som knappast hade all tid i världen men bemötte oss som om han hade det. (Ironiskt nog fick vi (eftersom jag inte hunnit få mens) inte ens en tid hos barnmorska förrän ultraljuden var gjorda å tiden säkerställd. Ultraljudspolicyn är för mig fortfarande något oklar.)
Inskrivning hos barnmorska å jag grät för att jag var så stressad av att inte veta hur det skulle gå å frågade om de kunde söva mig åtminstone till efter vecka 12. Jag hade ständigt rena trosor i handväskan å var övertygad flera gånger om dan om att det hände nåt. Å barnmorskan var sådär som jag vill att Vården ska vara å sa utan att vi ens tänkt tanken: skulle det kanske kännas lite bättre om ni får komma hit en extra gång å prata å kanske göra ett extra ultraljud precis innan solrosen ska åka på konferens två veckor i USA, så vet ni att allt är okej då i alla fall?
Vi ville ta med barnmorskan hem. Att hon frågade var det viktigaste, att hon såg vad vi behövde.
En gång kom det brunt å jag trodde att jag skulle få hjärtslag. Det fick jag inte å cheetahns hjärta fortsatte att slå.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
Posts
Åh. Alltså. Din berättelse om missfallet och cheetans början påverkar mig så himla mycket. Det är så fint, sorgligt, svårt och underbart på samma gång.
ReplyDeleteTack! Ja alltså, tänk om man vetat då att det skulle bli bra å fint å roligt...så skönt det hade varit...
DeleteÅh ja! Om det fanns facit som man kunde få, för hur det skulle gå med graviditeten och bebis så skulle jag lätt kunna offra ett finger eller flera tår för att få tillgång till det.
DeleteMm, fast tänk samtidigt om man fick förhandsinfo om nåt som inte går bra...så ledsamt det skulle vara...å så satt man där utan tår å fingrar :-)
DeleteNu blir tårögd igen, för att det är så fint. Att det gick bra och att ni faktiskt blev bra bemötta.
ReplyDeleteOch apropå det du skrev i ett tidigare inlägg, så blev jag så glad över att läsa om dina fina kollegor som själva delade med sig. Jag upplevde samma sak när jag till slut berättade (när jag var gravid med E) att jag också haft ett missfall och att vi haft svårt att bli gravida.
Mm, visst är det fint med fina kollegor å mskr runt om. Det finns förstås tillfällen å personer som man inte alls vill dela med sig till men ibland kanske det inte finns anledning att vara så rädd heller.
Delete